EMMA

Bit ihop. Get through.  Jag ska göra en till tatuering om en vecka sisådär. Vad det blir säger jag inte. It's something that I need. Kan inte förklara. Idag har jag umgåtts med min mamma. Har vart jättetrevligt. Imorgon så ska jag vara med en vän. It's something that I need. Känner mig så himla vilsen och jag vet inte vart jag ska ta vägen. Hur gör man? Och vad ska man inte göra? Vad gör jag för fel? Varför får jag aldrig vara glad? Varför verkar det som att det jämt går bättre för alla andra? Kanske är det inte så. Men när man är död och begraven så är det ingen som kommer komma ihåg en efter 50 år. Ingen. För nån Einstein lär man ju inte bli. Eller nån Michael Jackson. Eller någon Marilyn Monroe. Ens ihågkommen. Fett glömd. Det skrämmer mig. Att jag kommer sitta och ångra en massa när jag är 80 år. Ångra saker jag aldrig gjorde, saker jag gjorde. Men hur vet man egentligen? Kanske har man svaret innombords. Fast man konstant vägrar lyssna på sig själv. Vill inte höra, vill inte inse. Sanningen. Men vad är egentligen sanningen? I sådana här fall avgör man den själv. Ska jag behöva ta det här?