Snart
Det är inte klokt så fort veckorna går. Alltså! Jag blir rädd! Vill inte bli gammal och dö. Får sån ångest när jag tänker på döden, vilket är ganska ofta. Jag kan liksom inte rå för det. ( känns inte bättre när alla jävla sängföretag tjatar om att man sover bort 1/3 av sitt liv heller. Gah )Kanske beror det på att man har så höga krav på allt? Kommer man någonsin vara nöjd med allt? Det kommer ständigt finnas något att sträva efter - något som är bättre-finare eller mer välbetalt. När vet man att man nått det stadie där man inte kan bli mer satisfied? ( kommer inte på svenska ordet ) alltså. Jag förstår inte gamla människor som känner när de är klara med jordelivet. Hur vet man det då? Har gud talat till en och sagt det åt en eller? " nu är du nöjd med detta " . Nä, jag har så fruktansvärt svårt att se mig själv där. Klar med livet? ska bli intressant att se vart man är i livet om typ 5 år. Eller 3? Blir också ivrig och sjukt nyfiken. Förväntningar. Undra vilka man fortfarande kommer att umgås med? Vilka nya människor man träffat? Platser man kommer att se. Ja, allt.
Spårat. Men godnatt.
